Älsta, Florensdok 1120, Lund ärkesäte 1104, Aros stift
Magnus Erici för Rikissa, Birger Jarls dotter till
Norge 1251
Birger dödar i svek Folkung. Philip & Knut vid Herrevadsbro Bisp Ko
Renoverad återinv c:a 1271 16/8, se golv, pelare o valv
Utbyggd i etapper, sidokapell, prebenden, själamässor
Torn 1420, sista rum söder om tornet 1517
Bakre mittdelen av kyrkan är den äldsta, renoverad och återinvigd 1271.
Man ser den ungefärliga storleken på den ursprungliga kyrkan i stenläggningen på golvet: Den äldsta delen har fått en brunare, grövre yta än övriga kyrkan.
Man ser också att det från början varit betydligt lägre i tak. Det ursprungliga taket började där det röda teglet på pelarna slutar.
Denna lilla enskeppiga kyrka byggde successivt ut, fram till 1517, då byggnaden i sin nuvarande utsträckning var fullbordad.
Dagens domkyrka har idag fem skepp (ett skepp är utrymmet mellan två pelare) som sträcker sig över domkyrkans hela längd. De fyra sidoskeppen möts till slut i koromgången bakom högaltaret.
Domkyrkan förr var ganska liten jämfört med idag. Lågt i tak och ganska små fönster, gjorde att det var ganska mörkt.
Under triumfkrucifixet fanns ett skrank som avskilde det stora koret från församlingens del. Möjligen är det ett fragment av skranket som nu är monterat nedanför triumfkrucifixet till vänster.
Innan sidoskeppen byggdes fanns på båda sidorna rader av små sidokapell, vart och ett inrett och utrustat som en egen kyrka: altarskåp, nattvardskärl etc.
Många av stadens hantverksgillen hade egna altaren som man finansierade. Där firades själamässor för dem som tillhört skrået.
Det bör ha funnits en biskop och en biskopskyrka = domkyrka i Västra Aros under tidigt 1100-tal (eller t o m tidigare).
De äldsta identifierade delarna av dagens domkyrka är från 1200-talet, men det är inte uteslutet att de är uppförda på samma plats som den första domkyrkan.
Reformationen innebar att kyrkorummen, så småningom, förändrades: Korskranken togs bort, sidoaltarna slutade användas (eftersom själamässorna upphörde), predikstolar tillkom och golvet fylldes av bänkar.
Istället för helgonbilder fanns plats att börja sätta upp epitafier (grekiska: gravtillbehör) = minnestavlor.
Kristendomen ser döden som övergången till det eviga liv som Kristus lovat sina efterföljare. Dödens närvaro i kyrkorummet är därför inte konstig eller skrämmande – däremot påminns vi om att ta vara på livet och dess möjligheter.