I jämförelse med andra domkyrkor i Sverige hade västeråskyrkan under medeltiden ett ovanligt stort antal prebenden, dvs donationsstiftelser för läsandet av mässor ”intill domen” för donators och dennes anförvanters själar.

Antalet var i Västerås lägst 45, tillkomna från 1200-talets senare skede till 1500-talets början.

Av dessa prebenden hade åtminstone 9 egna kor med altaren, nämligen:
Apostlakoret,
Helga korset,
S:a Anna,
Själaprebendet,
S:a Maria Magdalena,
S:a Birgitta,
S:t Erik,
Jösse Eriksson,
S:a Catharina och
Prebenda Defixionis (Korsnedtagningen).

Prebenden med altare men utan eget kor voro åtminstone 5:
Johannes döparen,
Vår fru,
S:a Margareta,
Helga Trefaldighet och
S:t Sigfrid.1

Koren torde tid efter annan ha utbyggts längs kyrkans ytterväggar, såsom S:t Eriks kor vid nuvarande södra utgången. En del altaren fick, troligen mot vederlag, uppföras i andra prebendens kor, såsom Vår frus och Helga Trefaldighets i Själakoret och Helga Tre konungars i S: a Catharinas kor. Övriga altaren torde ha uppförts vid de många pelarna (sitt- bänkar saknades) och utmed det långa högkorets yt­tervägg. Stiftelser utan egna altaren fick säkerligen för läsandet av mässorna hyra in sig vid prebenden med eget altare.