1622, Lübeck, Simon Depkens minne, Heinrich Sextras verkstad
Skänktes 1622 av änkan och barnen till en av Sveriges rikaste män:Simon Depken. Han hade invandrat från Lübeck och fått ensamrätt på att exportera koppar från Falun. Han importerade också bl a tyger och kryddor till hovet i Stockholm.
Dopfunten och skranket beställdes i Simon Depkens födelsestad, Lübeck.
Dopfunten och skranket är utfört i trä med snidade figurer och intarsia.
Motiv: Bebådelsen, Jesu födelse – men även dekorativa figurer utan särskild betydelse.
Locket är höj- och sänkbart, och kröns av en Kristusgestalt
Skranket kan öppnas mot väster
Dopfunten och det omslutande skranket har kallats ”ett av renässanstidens märkligaste konsthantverk i vårt land”.
Skrank och funt tillskrivs Heinrich Sextras verkstad.
Flera gesäller från Sextras verkstad följde med till Sverige för att montera upp kappelet. De stannade kvar och Västerås blev ett centrum för snickarkonsten i Mellansverige.
På pelaren söder om Depkenska dopkapellet finns familjens minnestavla. Hela familjen är avbildad, även de barn som dog tidigt och därför återges med otydliga ansikten.
Ordet ”dop” kommer av ordet ”dopp”. I Nya Testamentet berättas det att Johannes döparen döpte Jesus i en flod. I gamla tider döptes man genom nedsänkning, dvs personen doppades i vatten. Det gällde även barn, det är därför gamla dopfuntar ofta är så stora att en bebis får plats.
Någon gång senast under 1600-talet övergick man till att döpa genom att begjuta (barnets) huvud med vatten. Nytillverkade dopfuntar utformades ändå ofta liknande de gamla.
”Funt” kommer av samma ord som fontän, och betyder ”källa”.
Enligt 1686 års kyrkolag skulle ett barn döpas inom åtta dagar efter födelsen, dvs innan det blivit en vecka gammalt. Tiden utsträcktes senare, av praktiska skäl, till sex veckor. Numera råder full religionsfrihet i Sverige, och det finns förstås inget lagstadgat krav på att barn ska döpas. Därför händer det inte så sällan att vuxna, eller tonåringar, ber om att bli döpta.
Faddrarna (= gudföräldrarna) var förr på sätt och vis viktigare än de biologiska föräldrarna. Det var faddrarna som bar fram barnet till dopet, och det var också de som svarade på prästens frågor. Även om dopen helst skulle äga rum på söndagar, i anslutning till högmässan, var ofta ganska få personer inbjudna, kanske var det enbart faddrarna som kom med barnet. Därför behövde ett dopkapell inte vara så rymligt.
I Västerås dog 1 mars 1620 den framstående kopparexportören Simon Depken d.ä., inflyttad från Lübeck. Hans maka och barn gåvo 1622 i testamente efter honom ett dopkor tillverkat i Lübeck. I inventariet beskrivs det sålunda: Funten med ”skönt choor omkring, kosteligt inlagt arbete och sköna beläten, skönt målat”. Aug. Hahr anser, att det ”hör till renässanstidens märkligaste konstarbeten av denna art i vårt land” Till funtkaret hörde ett förtent kopparfat, som alltjämt är i bruk.