Rudbeckius var grundare av Sveriges första gymnasium, Rudbeckianska Gymnasiet i Västerås (grundat 1623) liksom Sveriges första flickskola, Johannes Rudbeckius flickskola, grundad 1632.
Rudbeckius var en av 1600-talets mest betydande kyrkomän i Sverige. Han ledde arbetet med bibelöversättningen av 1617 års Bibel. Biskop i Västerås från 1619 (vigd 28 januari, tillträdde 5 september). Han utfärdade bland annat den första föreskriften om förhörslängder samt regler för kyrkobokföringen i sitt stift.
Rudbeckius var i sitt första äktenskap, 1610, gift med Kristina Stjernman och i sitt andra, 1620, med Magdalena Hising. Det första äktenskapet var barnlöst, i det andra hade han elva barn, bland vilka märks Olof Rudbeck d.ä., liksom biskoparna Petrus Johannis Rudbeckius i Skara stift och Nicolaus Johannis Rudbeckius, liksom fadern i Västerås stift.
Innehåll
[dölj]
Uppväxt[redigera | redigera wikitext]
Rudbeckius far var Johan Pedersson Rudbeck (1550–1603), född på godset Rudbeck i Holstein, inflyttad till Sverige, häradsskrivare i Väster-Nerike, sedermera stadsskrivare i Örebro och mor Christina Pedersdotter Bose. Han växte upp ihop med sina bröder Jacobus Boose Rudebeckius och Petrus Rudbeckius i Ormesta by öster om Örebro. Johannes Johannis Rudbeckius andranamn "Johannis" är en latiniserad form av "Johansson", eftersom hans far hette Johan (Johannes) i förnamn.
Sin undervisning fick Rudbeckius i Örebro skola samt i
Strängnäs och i
Uppsala.
År 1601 reste han till
Wittenberg, där han, tjugotvå år gammal, promoverades till
magister 1603.
Hans anseende för lärdom var redan då så stort, att
han både i Wittenberg och från
Würzburg fick ta emot anbud att bli professor.
Han föredrog
likväl att återvända till Sverige, där han 1604, vid ännu ej fyllda
tjugofyra år, utnämndes till professor i matematik vid
Uppsala universitet.
Under tiden studerade han österländska
språk och teologi och återvände 1607 till
Tyskland, där han forskade i teologiska ämnen.
Professor i Uppsala[redigera | redigera wikitext]
Hemkommen 1609, befordrades han i Uppsala till
Claudius Opsopæus efterträdare som professor i hebreiska 1610,
men bytte följande år denna tjänst mot (1611)professuren i teologi. Han
begränsade inte sin verksamhet till arbetet som akademisk lärare
utan ägnade sig också åt privat undervisning för studenterna.
År
1613 var Rudbeckius rektor för universitetet.
Självständig och
häftig, tvistade han med akademikern
Johannes Messenius. Striderna var häftiga, att kung
Gustav II Adolf tvingades kalla Rudbeckius till sin
hovpredikant och biktfader för att avbryta dem.
Hovpredikant hos Gustav II Adolf[redigera | redigera wikitext]
Som sådan följde han kungen, samman med
Jonas Palma, i sju års tid, bland annat under de svåra fälttågen
i Livland 1614-1615, och vann därvid i hög grad Gustaf Adolfs
förtroende, som en lärd, sanningsälskande och ovanligt driftig man.
Med anledning härav emottog han av kungen uppdrag att, tillsammans
först med
Johannes Bothvidi och sedan med
Johannes Lenaeus, utarbeta en ny översättning av Bibeln.
Arbetet
sköttes av Rudbeckius nästan ensam och bedrevs med skyndsamhet så
att den nya bibelupplagan kunde tryckas 1618 (den så kallade
Gustav II Adolfs bibel). Likväl var den verkställd med en för
den tiden ganska erkännansvärd texttrohet.
Vid kungens kröning 1617
hedrades Rudbeckius med teologie doktorsgraden, en på den tiden
sällsynt värdighet, och utnämndes 1619, sedan han året förut
undersökt och på stället rättat några obehagliga uppträden i
Västerås, till biskop i detta stift(1619).
Biskop i Västerås[redigera | redigera wikitext]
Det var på denna plats Rudbeckius vann sin stora ryktbarhet och
ett oförglömligt namn i vår kyrkoförsamlings historia. Av vad han
under de tjugosex år, som han innehade biskopsämbetet, uträttade
till kyrkans och skolväsendets bästa, kan endast en ringa del här
anföras.
Domkyrkan, som var i hög grad förfallen, iordningställdes och
försågs med ny inredning;
det gamla mörka skolhuset tillbyggdes och
utvidgades med nya lärosalar
hospitalet ombyggdes och försattes i
ett tidsenligt skick. Under denna verksamhet i själva
stiftsstaden grep han med kraftig hand in i alla de ämnen, som
hörde till hans förvaltning av stiftet.
Han utgav en ny och
förbättrad kyrkoordning och
hade vid sin död två gånger om besökt
varje kyrka i sitt vidsträckta stift (27år).
Två gånger om året hölls i
stiftsstaden prästmöte med det underordnade prästerskapet;
undervisningen vid skolorna anförtroddes åt skickliga lärare;
det av
honom i stiftsstaden 1623 grundade gymnasium var den första
läroanstalt i sitt slag i Sverige, och undervisningen uppdrevs vid
densamma till en höjd, som gjorde den nästan jämställd med
universiteten;
1632 inrättades en flickskola
jämte ett rikhaltigt gymnasiebibliotek inrättades en
botanisk trädgård;
fattigvården i församlingarna ordnades,
kyrkosången vårdades,
ordentliga kyrkolängder och husförhörsböcker
infördes med mera(1620-talet).
Den första föreskriften om husförhörslängder och kyrkobokföring i Sverige utfärdades för Västerås stift av Johannes Rudbeckius under 1620-talet. Initiativet till dessa föreskrifter ledde till att man i Västerås stift kan följa husförhör ända från 1620-talet, att jämföra att man allmänt i Sverige började med förhörslängder först under 1720-talet. Dessa förhörslängder och folkbokföringar finns ännu bevarade.[1]
Genom den noggranna vård och ordning han sålunda ägnade varje sak, som hörde till hans vidsträckta befattning, blev Västerås stift alldeles omskapat och ett mönster för de övriga. Det sätt, varpå han skötte sitt kall som stiftsstyresman, gjorde att Gustaf Adolf 1627 befallde honom att resa till Ingermanland och Estland för att inspektera den est-liv-ingermanländska kyrkan. Rudbeckius hörsammade befallningen och fullgjorde sitt uppdrag på ett sätt att denna inspektion blev en betydelsefull tilldragelse i Östersjöprovinsernas kyrkohistoria. Men tyvärr urartade hans kraft och ihärdighet icke sällan till halsstarrighet och en föga berättigad motspänstighet även mot de styrande. Dessa hans egenskaper trädde dock knappast i dagen, så länge Gustaf Adolf levde, i vilken kung han alltid hade en pålitlig främjare av sina reorganisationsplaner.
Men det dröjde icke länge efter kungens död, förrän han kom på
mindre god fot med förmyndareregeringen. Hans strider med denna gick
till och med så långt, att han åtskilliga gånger uppkallades i
rådet och fick ta emot skarpa tillrättavisningar av
Axel Oxenstierna, varjämte de otvivelaktigt bidrog till, att han
gick miste om ärkebiskopsstolen efter
Petrus Kenicius. Åt sitt missnöje med det av regeringen vid 1636
års
riksdag förnyade förslaget till ett så kallat consistorium
generale, gav han det mest oförtäckta uttryck, bland annat genom
utgivande av en för regeringen misshaglig skrift om prästerskapets
privilegier. Också blev han för denna skrift ställd till ansvar och
måste göra ett slags avbön. 1642 ansåg han sig för ålder och
sjuklighet borde ta avsked men bibehöll på det då församlade
prästmötets begäran biskopsämbetet till sin död.
Från år 1639
drabbades han av
njur- eller
gallsten, då kallat "stenpassion",
och var sängliggande från 1644. De sista åren av sin levnad låg han
för det mesta till sängs, då domkapitlet samlades i hans rum och
ärendena vårdades med samma nit som förut. Efter svåra plågor avled
han den 8 augusti 1646 och begravdes i
Västerås domkyrka.
Rudbeckius finns förevigad som staty utanför domkyrkan.