Epitafier

Epitafium (från grekiskan, betyder ”tillhörande en grav”) = minnestavla.
Västerås domkyrka har fler epitafier från den svenska stormaktstiden (1614-1718) än någon annan kyrka.
Adelsmän fick sätta upp sina vapensköldar, s k huvudbanér, i kyrkorna efter att de medförts i begravningsprocessionen. De som inte var adliga (t ex biskopar och bergsmän) beställde epitafier som ofta var av mycket hög konstnärlig kvalité.

Något som särskilt utmärker Västerås domkyrka är det stora antalet epitafier från den svenska stormaktstiden (1614-1718). Adelsmännen hade ett särskilt privilegium att som minne få sätta upp sina vapensköldar "huvudbaner" i kyrkorna. Präster, rådmän, köpmän och brukspatroner kunde istället manifestera sig genom epitafier. Epitafierna var inte gravmonument utan minnesvårdar, uppsatta vid sidan av själva graven. Ordet epitafium har sitt ursprung från grekiskan, med betydelsen minnestal vid graven. I vårt land har epitafierna ett nära samband med reformationen. Många av kyrkornas sidoaltare kom då att avlägsnas och gav utrymme för ny utsmyckning. Lutheranerna betonade äktenskapet och familjen - med Martin Luther och Katarina von Bora som den goda förebilden. Det skapades ett intresse och en efterfrågan på familjeskildringar. Epitafierna från 1600-talets början och mitt har vanligen i centrum en målning där den döde och hans familj avbildas som medsörjande nedanför Jesus på korset.

Under 1600-talets senare del förändrades epitafierna. De estetiska ambitionerna sattes högre och minnesvärdarna kom främst att domineras av olika allegoriska framställningar. Förebilden var nu framförallt den romerska senbarocken. Det innebar att epitafierna fick en rik skulptural utformning med dynamik i rörelse och uttryck. I stället för huggas i marmor som i Italien, snidades skulpturerna i trä av Stockholmsmästare som Burckardt Precht, Caspar Schröder och Daniel Kortz. Färgsättningen var monokromt vitt, svart och guld.

Epitafierna som det över rådmannen Johan Rasmusson från 1692,
byggdes ofta upp runt en svart sarkofag med en
lång latinsk inskription i guld, hyllande den döde och hans familj.
Nedtill markerar en förgylld bekransad dödskalle livet efter döden,
ovan en blåser en putto såpbubblor - en allegori över livets förgänglighet.
Två kvinnor med attributen ankaret, fågeln, resp. kalken, korset och lammet,
symboliserar Tron, Hoppet och Kärleken.
Fågeln fenix? Lammet - offerlammet - Jesus.
Skulpturen på epitafiets krön håller en palmkvist och en eklövskrans
- det eviga livet och segerlönen

1 Rabenius 1767 Teol Lektor, Pastor 1614 8

2 Hülphers 1778 Handels- och Rådman 1617 18

3 Gösta Erikssons Hustru Anna 1620 1620 3

4 Olof Christersson 1686 Handels- och Rådman 1624 5

5 Hustru Emirentia Persdotter 1624 1625 17

6 Lars Mattsom Målare 1635 1635 6

7 Lars Pedersson 1686 Brukspatron + 1659 15

8 Wilhelm Ruthwen 1614 Amiral 1661 11

9 Johan Westman 1789 Assessor, matematiklektor 1676 19(+)

10 Gudmundsson och Wulf 1806 Minnestavla, utdöda. 1677 16

11 Hans Dober 1661 Assessor 1680 13+

12 Carl Carlsson 1708 Biskop + 1686 4